bucketlistlife.blogg.se

What would you do, if you weren't afraid?

Vilodag - jomenvisst

Publicerad 2018-02-28 18:06:36 i Allmänt, Nepal,

Har känt mig ganska trött sedan jag kom ut från meditationscentret. Sovit ganska dåligt och oavsiktligen haft rätt långa dagar. Så jag hade bestämt att jag skulle ha vilodag idag. Typ sitta på taket i en hammock och läsa en bok. Skulle bara fixa ett par billiga byxor till imorgon (pga anledning som förklaras efter imorgon) så tog en sväng ner på stan. Det tar bara några minuter från mitt hostel till Thamel som är området där allt händer och jag vandrade runt där en stund. Har lärt mig att hitta helt ok bra så använde inte kartappen utan gick på ren känsla. Valde en ny väg och vandrade ner på den en stund, en lite för lång stund innan jag insåg att den liksom inte hade någon avtagsväg som vägarna här generellt har per parti och minut så var tvungen att plocka upp mobilen i alla fall. Insåg att jag var ca halvvägs till Swayambhunath Stupa eller Monkey Temple och bestämde mig för att lika gärna fortsätta.
Templet ligger ett par kilometer utanför centrum på en kulle och är en helig plats för både buddister och hinduer. Plötsligt hade min vilodag blivit en långpromenad som avslutades med en brant trappa på 365 steg. 
Hela templet och själva kupolen på toppen är omringade av bönehjul som man snurrar för att bättra på sin karma och det är viktigt att man går medurs runt stupan för att snurra hjulen i samma riktning som solen.   
 
Varken Hanna eller Evelina hade trivts särskilt bra däruppe med tanke på de ca 300 duvorna som var otroligt närgångna. Sen finns det ju en anledning till att templet kallas Monkey Temple och det gällde att hålla hårt i grejerna för aporna var inte sena med att knycka något direkt ur handen, särskilt inte om det var typ en bit frukt eller godis. Trots det tyckte jag att det var väldigt mysigt, satt en lång stund och bara tittade på böneflaggorna som vajade i vinden och fick inte riktigt nog av att ta bilder (som vanligt med andra ord).
Buddhas ögon är målade på alla fyra sidor om torngrunden på kupolen och har uppsikt över hela Kathmandu-dalen.
Vart jag än gick hittade jag små detaljer som här, bakom de flera meter höga statyerna av Buddha, Shiva och Parvati. 
 
Tänkte att jag skulle unna mig en taxi tillbaka men Louise hörde av sig så vi åt en sen lunch och sen gick jag tillbaka i alla fall för jag var nästan halvvägs redan. Känns ganska skönt att vara tillbaka på ett snitt på ca 16 000 steg om dagen nu igen efter 11 dygn sittande på arslet. 14 timmar sittande per dag kan aldrig vara bra för ryggen, eller vad säger kiropraktorn, Emma? Sen kanske inte 16 000 steg om dagen i flipflops är optimalt.. men men. Ingenting blev riktigt som jag hade tänkt när jag vaknade men det har varit en riktigt bra dag! 

F.O.N.H.E.T.

Publicerad 2018-02-28 16:50:43 i Allmänt,

Vi har diskuterat FOMO nu i dagarna tre. För er som inte vet vad FOMO står för betyder det Fear Of Missing Out vilket har blivit ett fenomen skapat ur våra sociala medier där man ständigt vill ha koll på läget och inte missa något. Jag har inte känt av FOMO så mycket även om jag absolut inte sticker under stol med att jag definitivt är beroende av min telefon. Det fungerade förvånansvärt bra under meditationsperioden, jag saknade faktiskt inte telefonen så mycket. Det jag saknade mest var en penna. Jag hade inte ens behövt papper, hade kunnat skriva direkt på kroppen om det var så. Men det kändes väldigt begränsande utan en penna!
 
Jag har kommit på en egen förkortning för vad jag lider av istället för FOMO. --> FONHET, vilket innebär Fear Of Not Having Enough Time. Rädslan att tiden inte ska räcka till för allt vad jag vill hinna med och få ut av livet. Över lunch idag diskuterade jag det här med Louise och vi pratade om att det inte finns någon anledning att oroa sig egentligen. Det som händer, händer, och så får man hantera livet därefter. Så FONHET kanske är dumt, det viktigaste är att bara ta tillvara på livet som det är, ta tillvara på sina möjligheter och helt enkelt göra det bästa av det som sker.
 
 

Ta seden dit man kommer - OBS inte för de känsliga

Publicerad 2018-02-26 20:53:00 i Allmänt, Nepal,

Det här meddelandet dök in på min telefon på förmiddagen från en av tjejerna jag gjorde Vipassana-kursen med och trots morbiditeten i det hela är det klart att man ska uppleva en sån grej när man har möjlighet, eller hur?
Efter en grym frukost som inkluderade den färskaste (plockades från ett träd på innergården till mitt hostel och skars upp direkt på bordet) och enormaste grapefrukt jag någonsin sett har därför min måndag bestått av en lång promenad för att nå fram till Pashupatinath som är ett enormt tempel vid en flod där man utför offentliga kremeringar varje dag, året runt. 
 
Det var en upplevelse jag inte har hunnit smälta än men det var mindre obehagligt än jag trodde. Det finns tio plattformar av sten längs flodkanten och de anhöriga tar dit sina döda, förbereder dem genom en reningsceremoni, sveper dem i tygstycken och lägger dem på en hög med trästockar. Beroende på vem det är som har gått bort är det olika personer i familjen som tänder elden men man går först tre varv runt den döda med en tänd fackla för att hylla de tre största gudarna inom hinduismen. Kremeringen genomförs ofta väldigt snart efter att personen har avlidit, om det är möjligt helst samma dag, vilket fick oss att fundera på om någon faktiskt registrerar vem som går bort eller om det bara sker och ingen har koll. När kremeringen är över, vilket tydligen tar ca 4 timmar, lägger man askan i floden som mynnar ut i Gangesfloden i Indien och personen är återförd till naturen. En fin tanke även om själva utförandet och kanske framförallt att det utförs offentligt känns främmande.

Det blev en lång dag, vi tog en lokalbuss tillbaka och hamnade mitt i rusningstrafiken. Mina fötter var svarta efter promenad i flipflops hela dagen så jag tog en lång, varm dusch och nu ropar kudden högt. Imorgon är en ny dag.
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela