bucketlistlife.blogg.se

What would you do, if you weren't afraid?

Det har redan gått en månad (har det bara gått en månad?)

Publicerad 2018-01-28 07:31:31 i Allmänt, Resa, Tanzania, Volontär,

Sen jag landade i Tanzania för första gången och det känns som att tiden har gått otroligt snabbt samtidigt som jag tycker att jag har varit här hur länge som helst! Det är otroligt svårt att förklara och det känns väldigt konstigt att jag ska till ett nytt land och lämna allt det här som blivit som vardag och alla de här människorna som blivit som familj om bara några dagar. Drömde igår att jag kom till Nepal och bara pratade swahili med folk och att ingen förstod mig. Fullt så bra har inte min swahili blivit på några veckor men den är åtminstone bättre än min nepalesiska (hjälp). 


Lärdomar efter en månad på resande fot? Framförallt har jag lärt mig att vara i nuet (superklyschigt jag vet men det ÄR så), att använda mitt tålamod och att acceptera att det inte är så himla noga med mycket. Det sistnämnda kommer eventuellt inte uppskattas på hemmaplan riktigt men det är något jag får jobba på då. Åh, en lärdom till förresten. Personal space och vatten är lyxvaror man ska vara tacksam för och uppskatta mer än jag tror att vi gör hemma. 


(null)

Svampplockning på promenaden igår.


Man kan aldrig packa rätt, hur mycket man än förbereder sig. Men jag känner mig helt ok nöjd med packningen ändå. Har använt nästan alla kläder redan vilket jag inte riktigt planerade men det var kallare i Bumilayinga än jag trodde.  Budgeten hittills ligger bra till. Det hade varit något va? Om jag hade spräckt den redan efter 30 dagar i ett land där jag har lyckats betala 4 kr för lunch flera ggr och boendet ingår. Bussresan till stan kostar 12 kr per person, vilket ni redan vet är lite man får vad man betalar för (ingen sittplats, inget bälte och kanske en hönsbur i knät) men Västtrafik kunde gott ta efter åtminstone prismässigt kan jag tycka.


(null)

Maten kommer jag inte att sakna. Ugali och bönor har inte blivit en ny favorit. Ingen är mindre förvånad än jag. 


Nu tänker jag försöka klämma ut allt jag kan ur mina sista dagar här med barn och nyfunna vänner. Ikväll blir det tacos och innan jag åker på onsdag ska vi hinna bränna av mina medsmugglade tomtebloss. Badai!

Safari del 1

Publicerad 2018-01-21 16:03:24 i Allmänt,

Anledningen till utflykten till Iringa var denna. Vi skulle på safari! 

Vi vaknade tidigt för att kunna njuta av kanelbullarna till frukosten och det var verkligen en toppenfrukost! Enligt info skulle en kille som heter David komma och hämta oss kl 9 och svenska som vi är var vi klara, packade och utcheckade stående nere i butiken kl 9. Vi tänkte att en halvtimme/timme är inget konstigt att få vänta, men när klockan började närma sig 11 och vi fortfarande inte hade hört något började vi bli oroliga. Vi försökte ringa Jessica och få ett nummer men vi kom inte fram. Halv tolv kom en kille, som visserligen inte hette David utan Habacock men som pratade bra engelska, och hämtade oss. Enligt info skulle det ta ungefär en timme till parken. Meen enligt killen som hämtade oss skulle det ta två och en halv… Vilket det också gjorde. Vi var rätt nöjda att vi hade köpt med lite frukt och kex så vi inte kreverade på vägen. 
 
Tålamodsprövande skulle jag kunna sammanfatta det här med tidsuppfattning i det här landet men den som väntar på något gott väntar alltid för länge, visst är det så?

Det finns gott om vilda djur i Tanzania, men de enda vi har att bekymra oss för vid barnhemmet och skolan är ormarna (och i vissa fall korna men det är en annan historia). De stora djuren håller sig i parkerna. Parkerna är inte inhägnade och vi diskuterade på vägen hur det kommer sig att djuren ändå väljer att stanna och inte vandra utanför. Jag undrar inte längre. Parken är helt enorm och otroligt vacker! 

Det tog ungefär 2 minuter om ens det efter att vi hade kört in i parken innan vi såg vår första giraff. När den rörde sig påminde den mig om Gloria i Madagaskar, lite stapplig och knubbig sådär. Killen som körde sa att girafferna här kallas Masaigiraffer pga att de är en väldigt höga (masaier är otroliga långa) och att man såg på markeringen att fläckarna ser ut som stjärnor. Efter ytterligare 2 minuter fastnade vi pga en tankbil som hade kört i diket och skulle bli bogserad upp av en annan större lastbil. Vi hade precis frågat vår chaufför om personalen fick gå i parken och han sa att de inte gjorde det särskilt långt eftersom det var farligt. Här stod säkert 15-20 personer vid sidan av vägen och observerade bogserandet, pratade och filmade spektaklet. Det gick inte alls bra med bogseringen, det var snarare så att tankbilen hamnade ännu längre ner i diket. Jag trodde helt seriöst att den skulle tippa. Vet faktiskt inte hur det gick för när de insåg att de var tvungna att byta strategi så släppte de förbi oss först så vi körde vidare.

Jag glömde helt bort att jag var hungrig medan vi körde djupare in i parken och såg antiloper, zebror och fler giraffer men vi rullade upp på en kulle och fick hoppa ur bilen en sväng för att stoppa i oss lite mat. Snabbt vidare ner i parken igen och fler djur, flodhästar, apor, lejon, elefanter, bufflar, en sköldpadda och fler fåglar än jag kunde räkna. Efter lunch sprack himlen äntligen upp också efter att det hade regnat heeeela förmiddagen.  Är glad att jag valde att ta med systemkameran till slut!

Det är omöjligt att fånga allt såklart men det känns som en någorlunda okej representation.

Middag intogs på samma ställe några timmar senare och vi fick varsin liten stuga med toalett, dusch och helt vansinnig utsikt. Eftersom det var mörkt när vi gick tillbaka till stugorna eskorterades vi av en vakt med gevär. Vi får absolut inte gå själva under dygnets mörka timmar eftersom det är då djuren är som mest aktiva. Hörde en elefant tuta precis i närheten flera gånger efter att jag hade lagt mig i sängen.

Del 2 och fler bilder får vänta för nu kom vår skjuts tillbaka till barnen <3

Utflykt nr två från Buma

Publicerad 2018-01-21 15:44:58 i Allmänt,

Fredagens tripp till Iringa bjöd på minst lika mycket skumpiga vägar och härliga möten som vårt första äventyr. Killen på buss nr ett skrev våra namn och hittade på nya innovativa stavningar medan killen på buss nr två lät oss skriva våra namn själva på biljetterna, han kanske har lärt sig att han inte kan stava västerländska namn, och när Ellen skrev sitt så utbrast han "Ellen? My uncles name is Ellen!" och asgarvade.

Det som teoretiskt skulle ta ca en timme till Mafinga och sedan ca en timme till Iringa innebar i praktiken att vi gick på bussen kl 06.50 och var framme där vi skulle bo i Iringa kl 11.45. Rätt slut och ganska hungriga checkade vi in och spenderade ungefär 15 minuter med att bara beundra vårt rum och undersöka om alla bekvämligheter faktiskt fungerade. Bortsett från att min sängbotten var trasig så hade vi en vanlig toalett och en riktig dusch! Det var en dubbelsäng och en våningssäng så jag tog helt enkelt överslafen som var hel och vi gick och satte oss på restaurangens balkong för att äta lunch.

Linnea och Jessica hade bokat vårt boende och berättat att vi skulle bo på typ ett center där personer med olika funktionsnedsättningar arbetade. Bl a var samtliga servitriser dövstumma så vi skrev beställningar på lappar och använde mycket teckenspråk och leenden. Det var fantastiskt fint, maten var supergod och alla i personalen var oerhört vänliga, kan VARMT rekommendera Nema Craft i Iringa om någon har vägarna förbi!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela