Bucketlist anno 2021
Med ett år av pandemi och restriktioner i ryggen och en fortsatt ovisshet om när den här skiten är över kan vi väl vara ganska överens om att i princip allt har förändrats. Det vi såg som självklarheter och inte ens funderade över då är för många något som upptar väldigt mycket oro, tankar och känslor idag. För ett år sen skämtade vi om bristen på toapapper. Idag funderar vi över om livet någonsin kommer återgå till vårt normala, det vi känner igen.
Jag är oändligt tacksam för några saker och otroligt trött på andra. Digitala utbildningar, möten och dess effektivitet i all ära men jag längtar verkligen efter att kunna stänga av, koppla ner och finnas i ett sammanhang ändå. Utan skärm. Jag hoppas att jag, om ett tag, kan längta ut i världen igen, drömma och planera. Jag hoppas kunna göra det utan skuldkänslor. Just nu känns det som att jag har stängt in allt. Som för att skydda mig själv. Börjar jag längta för tidigt kommer det leda till frustration och ledsma (ja det är ett ord). Försöker hitta nivån för det som inte är riskabelt att se fram emot. Jag har kämpat med det ett tag. Det går för det mesta ganska bra men vissa dagar är det tungt.
På något sätt känns det ändå som en lunk som har infunnit sig. Vi är inte i akut kris längre, det är inte kaos. Eller jo, det är det ju, men vi har vant oss. Kan man säga så? Jag tror att det känns tungt just därför. Lugnet, eller vad vi ska kalla det, bidrar till att vi hinner tänka och kroppen är inte längre på helspänn redo att fly. Då kommer reaktionen. Och därför ser listan väldigt annorlunda ut just nu.
Bucketlist anno 2021:
- Vaccin
- Riktigt långa kramar
- Ett handstående till midsommar
- Att träffas på riktigt igen som vanligt, både på jobbet och med vänner/familj
(Vill egentligen sätta en resa där längst ner för att hälsa på Hanna i New York i höst men det känns helt enormt och det är fortfarande farligt att börja hoppas)
Inser också att även om jag verkligen längtar efter trånga dansgolv, nya platser, närhet och mängder med andra människor så kommer det ta ett tag att vänja sig vid det. Är helt ärligt lite nervös för vad som kommer hända när vi släpps lösa med varann igen. Kan vi hantera det?
