6 juni
Jag brukar inte fira nationaldagen. Det är skönt att vara ledig såklart men mer än att vi de senaste åren har åkt till Karlsborg och tittat på ståhej och ätit glass har det inte varit en stor grej. När jag gick i skolan var nationaldagen inte ens en röd dag, det blev den först det året jag tog studenten (vilket sorgligt nog innebar att vi inte kunde ta studenten 060606 som vi hade planerat, hur coolt hade inte det varit?!).
Jag har varit tacksam länge men under den här resan har jag blivit påmind så många gånger om varför Sverige är bra och vilken otroligt tur (ja tur) jag har haft som fick förmånen att bli född där.
Jag föddes som flicka men mina föräldrar har älskat mig precis lika mycket för det. Jag har rätt att studera, rätt att jobba med vad jag vill, rätt att älska vem jag vill. Jag har aldrig behövt oroa mig för tak över huvudet, en säng att sova i eller mat på bordet. Jag har aldrig behövt skippa ett läkarbesök för att familjens ekonomi skulle ruineras pga det. Jag har själv kunnat välja min utbildning och även kunnat hoppa av de kurser jag inte har hunnit/orkat med eller helt enkelt inte tyckt var roliga eftersom jag inte har behövt betala för dem. Jag är inte beroende av någon annan för att köra bil, fatta beslut eller gå en promenad. Jag är medveten om att inte alla i Sverige har det lika bra men de allra flesta har möjligheten. Det finns absolut mycket kvar att jobba på men det finns så otroligt mycket som är bra och som vi behöver hålla hårt i och fortsätta utveckla.
Jag känner mig särskilt privilegierad som har möjlighet att se världen från ett annat perspektiv. Ett perspektiv som krossar fördomar och på väldigt många sätt visar att oavsett i vilken världsdel vi växer upp har vi drömmar och mål som liknar varandra. Vi vill att våra närmaste ska vara trygga, friska och fria att leva sina liv. Det skrämmer mig att det finns så många som tycker att vi inte bör dela med oss av det vi har till andra som inte är lika lyckligt lottade. Dela med oss av de möjligheter som finns. Det skrämmer mig att rasister får ta plats på våra gator och att så mycket hat har fått rot. Jag är uppriktigt orolig inför vad september kommer att visa med så mycket okunskap och rädsla som finns i landet som jag kallar hemma. Men just idag är jag tacksam för de möjligheter jag har. Jag är inte i Sverige idag, spenderar dagen till stort i sängen på mitt hostel pga förkylning som vägrar släppa men jag kommer vara hemma lagom till midsommar (vilket vi alla vet är en större och viktigare happening) och jag vill och hoppas att vi kan fundera en extra gång över hur lyckligt lottade vi är, även om tågen aldrig går som de ska och vädret tydligen aldrig kan vara lagom nog, så ska ni nog se att mänskligheten vinner till slut. Kan det få bli min hemkomstpresent?
