bucketlistlife.blogg.se

Dagarna ser ut som vanligt än så länge tycker jag. Rutin, eller vad man kallar det. Vaknar alldeles för tidigt för att åka till jobbet. Dans eller pass på gymmet när jag kommer hem och allt som oftast lagar jag någon form av mat (häromdagen åt jag två dammsugare till middag så jag lyckas inte alltid) och dricker väldigt mycket te. Somnar oftast alldeles försent om kvällarna och sover hopplöst lite. Det som skiljer sig är väl att jag håller på att packa ihop mitt liv. Sortera in i "det här behöver jag inte förrän nästa sommar", "det här behöver jag under resan", "det här behöver jag under hösten" och "det här behöver jag inte alls". Helgerna består av packning av lägenheten, umgås med vänner och planering. Den främsta skillnaden är nog tankarna som tar upp väldigt mycket tid. Vart jag än är, på väg till/från jobbet på bussen, när jag diskar, promenerar, försöker somna eller bara helt plötsligt mitt i en annan tanke:

• Har jag tänkt på …?
• Det här borde jag packa.
• Hur gör jag med … fram till att jag åker?
• … borde jag kolla upp.
• När var det vaccinationscentralen hade öppet?
• Hur ska jag ta mig runt där?
• Kanske borde ladda hem en karta över …..
• Ska jag flyga dit och köra si och så istället?
• Hur kan jag ha glömt …?!

Känner inte igen att de här tankarna var lika påtagliga sist. Jag kan ha glömt, jag vet att jag höll på och läste på och funderade då också, det är trots allt tio år sedan, så jag kan ha glömt. Men det känns också som att det är så mycket mer att tänka på den här gången. Eller så är det jag som är mer medveten om vad jag behöver tänka på. Har lite mer ansvar såhär tio år senare. Lägenheten ska tas om hand, bilen får helst inte stå still i ett halvår igen, ska se till att lämna över arbetsuppgifter på ett bra sätt för att om möjligt få tillbaka dem utan att det har stökat till sig alltför mycket. Jag tror jag har blivit vuxen, och ändå inte.

Det allra märkligaste är att redan tänka på vad som händer nästa sommar. Att redan vara där, fast jag är här och där och nu fast då och sen. Jag bara hoppas att jag ska kunna vara här och nu hela vägen så att det inte blir en lång startsträcka som plötsligt tar slut. Jag vill inte vakna om ett år och inse att jag missade allt för att jag hela tiden planerade nästa steg.