Familjegravar - funkar det nuförtiden?
Funderade över en grej häromdagen när jag besökte Christ Church (Nya Zeelands äldsta kyrka, byggd 1836) i Russell. Det låg en liten kyrkogård framför kyrkan och jag gick runt och läste på några av stenarna en stund innan jag gick in. Det fanns flera familjegravar där maken/makan gått bort några till många år tidigare och sedan hade man graverat in den respektive vid deras bortgång. På flera av stenarna stod även vem som hade placerat dit kvarlevorna. Min fundering, skulle en sån grej fungera idag? Använder man fortfarande familjegravar? I en tid när ca hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa och stjärnfamiljer bildas till höger och vänster, blir det stjärnfamiljegravar också då? Känns inte så logiskt om man valt att skiljas kanske men ponera om den ena parten går bort oväntat, eller väntat men alldeles för tidigt och man hittar någon ny att leva med, skulle man ändå vilja begravas med sin första man/fru eller med den senare? Vart skulle barnen begravas? Det blir ett himla tjafs.
Jag läste Bea Uusmas bok Expeditionen innan jag åkte och den beskriver Andréexpeditionen som gick väldigt snett och resulterade i att 3 personer försvann i mer än 30 år innan de hittades och man vet fortfarande inte exakt vad som hände. En av männen (Nils Strindberg) var förlovad när han försvann och hans fästmö (Anna Charlier) gifte sig med en annan man när Nils hade varit försvunnen i 11 år. När hon dog begravdes hon på en engelsk kyrkogård där även hennes man nu vilar men hennes kremerade hjärta ligger i en silverkista vid sidan av Nils urna i Andréegraven på Norra begravningsplatsen i Stockholm. Det känns på något sätt lika delar makabert som vackert men jag är fundersam på om det skulle tillåtas eller fungera idag. Har vi ens såna eviga kärlekshistorier längre utom på film?
