Ta seden dit man kommer - OBS inte för de känsliga
Det här meddelandet dök in på min telefon på förmiddagen från en av tjejerna jag gjorde Vipassana-kursen med och trots morbiditeten i det hela är det klart att man ska uppleva en sån grej när man har möjlighet, eller hur?
Efter en grym frukost som inkluderade den färskaste (plockades från ett träd på innergården till mitt hostel och skars upp direkt på bordet) och enormaste grapefrukt jag någonsin sett har därför min måndag bestått av en lång promenad för att nå fram till Pashupatinath som är ett enormt tempel vid en flod där man utför offentliga kremeringar varje dag, året runt.
Det var en upplevelse jag inte har hunnit smälta än men det var mindre obehagligt än jag trodde. Det finns tio plattformar av sten längs flodkanten och de anhöriga tar dit sina döda, förbereder dem genom en reningsceremoni, sveper dem i tygstycken och lägger dem på en hög med trästockar. Beroende på vem det är som har gått bort är det olika personer i familjen som tänder elden men man går först tre varv runt den döda med en tänd fackla för att hylla de tre största gudarna inom hinduismen. Kremeringen genomförs ofta väldigt snart efter att personen har avlidit, om det är möjligt helst samma dag, vilket fick oss att fundera på om någon faktiskt registrerar vem som går bort eller om det bara sker och ingen har koll. När kremeringen är över, vilket tydligen tar ca 4 timmar, lägger man askan i floden som mynnar ut i Gangesfloden i Indien och personen är återförd till naturen. En fin tanke även om själva utförandet och kanske framförallt att det utförs offentligt känns främmande.
Det blev en lång dag, vi tog en lokalbuss tillbaka och hamnade mitt i rusningstrafiken. Mina fötter var svarta efter promenad i flipflops hela dagen så jag tog en lång, varm dusch och nu ropar kudden högt. Imorgon är en ny dag.
