Trekking - A.B.C.
Blåsor, svett och tårar. Det blir ingen karriär inom bergsklättring här inte men visst tusan tog jag mig upp! Och ner.
Hade en 30 sekunders "fanhellernugerjagupp"-känsla dag 2, vilket för övrigt var den värsta dagen fram till igår, men efter ett djupt andetag så fick kroppen helt enkelt köpa läget och det gick bra. Är fantastiskt imponerad av vad den klarar av faktiskt och jäkligt nöjd med mig själv!
8 dagar tog det, varav 5 st var upp och resten ner. Träffade vissa som gjorde det snabbare men jag är glad att vi tog tid på oss, det innebar ju faktiskt att jag kunde stanna till och titta upp ibland också. Bildkavalkad coming up:
De första dagarna var disiga men utsikten, den utsikten <3
Här plöjs åker med bufflar.
Plötsligt hördes bjällror och vi möttes av en hord åsnor med diverse saker på ryggen.
Min fantastiska guide Kabita, stark som tusan och ständigt glad.
Utsikt <3
Dag 3 vaknade vi till en klar himmel och Mount Machhapuchhre (el Mount Fishtail) på ynka 6 993 m.
Här satt jag och kände mig liten på jorden.
Det är aldrig långt till nästa tehus och Mount Fishtail följde oss hela vägen.
Det fanns inte rinnande vatten överallt, det flesta guesthouses hade huktoa (det var jag ju van vid sen Tanzania redan så det var ingen fara, mest jobbigt för vaderna efter en lång dag i trappor) Men i Bamboo fanns minsann gasuppvärmt duschvatten, rena lyxen!
Magi helt enkelt.
Det här är en förstärkt bit av leden, ett gäng stammar med sten på som skulle göra att det kändes mer stabilt att gå precis vid sidan av ett stup. Mitt bästa tips är att inte titta ner åt sidan utan fokusera på vart man sätter fötterna.
Dal Bhat, en av Nepals nationalrätter. Det bästa är att de bara fortsätter fylla på tallriken om det tar slut. Helt omöjligt att gå hungrig därifrån!
Här var jag den enda trekkern som bodde så jag lärde alla att spela skitgubbe. Vi hade extremt roligt, skrattade så jag fick ont i magen och då var det egentligen bara Kabita som pratade engelska, övriga pratade vildsint nepali och missförstod reglerna. Tror dock att alla lyckades vinna minst en gång.
Sagoskog och utsikt.
Fler gånger än jag kan räkna passerades vi av bärare med galna saker på ryggen. De här korgarna såg ändå någorlunda bekväma ut, två band över axlarna och ett över pannan som avlastning.
Det pratades en hel del om höjdsjuka och trots att vi tog det lugnt så fanns risken såklart, jag hade aldrig varit så högt upp och visste inte hur kroppen skulle reagera. När vi nådde den här punkten insåg jag att jag var högre upp än mitt fallskärmshopp (3000 m) och kände att även om jag inte skulle nå hela vägen till Basecamp var det en rätt cool höjd att vara på. Omgivna av enorma berg var perspektivet inte direkt att vi var på flygplanshöjd.. =)
Trots att vi tog det lugnt fick jag lite ont i huvudet och bästa boten mot det är tydligen vitlökssoppa, vilket jag åt två dagar i rad. Det var inte så mättande men det hjälpte. Kändes som att vi åt på fängelsetallrikar (stereotyp) för det mesta och maten kallnade snabbt så det var bara att kasta i sig.
Den här enorma dalen har inget namn (enligt trovärdig info är nepaleser lata, alternativt finns det för många) utan Kabita kallade den on-the-way-valley. Det där berget är inte heller ett berg så ni vet, det är en sten. Men för perspektiv kan ni ju jämföra med de tre pyttesmå människorna som vandrar i underkanten. Jag kanske tycker att det skulle kunna räknas som ett berg, vad säger ni?
Små tempel prydde vägen och där kunde man med fördel offra en scarf eller en flagga eller något liknande. Det är inte tillåtet att offra djur vilket jag var tacksam för.
Lite solsken hade vi allt, men kalla vindar.
Vädret skiftar snabbt bland bergen och plötsligt var vi mitt i ett snöoväder. Det vräkte ner våra sista två timmar till toppen och Base Camp och kom nästan 4 dm på bara några timmar. Men vi tog oss upp och jag firade, som jag hade planerat, med typ två klunkar vin. Vågade inte dricka mer där och då men hade en oerhört trevlig kväll i fint sällskap med ca 15-20 andra som kämpat sig upp samma väg.
Vaknade nästa morgon till klarblå himmel, och frost på insidan av rutan till rummet där vi sov. Vattnet var fruset i vattenflaskan och solkrämen frusen i tuben. Ca -6 grader inne, inte jättekonstigt att jag sov med dunjacka på i sovsäcken.
Vi gick upp tidigt och såg soluppgången mot bergstopparna. Det såg nästan ut som att det brann. Mäktigt som tusan och tufft att stå i skuggan av ett av världens högsta berg (8 091 m). Hade kunnat stå där hela dagen om det inte var för att det kändes som att fingertopparna skulle trilla av, så in i stugan (inte värmen) och ner med varm choklad i magen.
Jag gjorde det! Det var egentligen inte så svårt. Vakna, skaka liv i kroppen, bestämma sig och sätta den ena foten framför den andra. Låt pågå.
Svea var såklart med! (Mina fingervantar är numera lodisvantar eftersom fingertopparna gick sönder lite mer för varje dag).
Nöjda tjejer, Tatiana (Spanien), jag och Sanne (Nederländerna).
För jämförelse, fredag vs lördag, samma stenhög. Fredag i snödimma och lördag i strålande sol.
Samma stenhög från en annan vinkel.
Trappa upp på vägen ner. Hit hade inte snön nått, här hade vi redan kommit ca 1 500 meter längre ner igen och vi var tvungna att ta av oss typ 3 lager kläder för att inte koka.
Ibland såg leden ut som en väg och ibland blev man lurad. Här vandrade jag i sakta mak till höger när Kabita ropade att det var åsnornas väg och att vi skulle upp till vänster. Vadå vänster tänkte jag men se där lite längre fram kom liksom en trappa sen så det var bara att vackert kliva upp på den smala ickeexisterande vägen och vandra på.
Här satt jag och andades efter en massiv klättring på ca 1 timme i trappor av olika skick. Tappade Kabita en bit på vägen, hon sa att hon skulle komma ikapp men just den här dagen (dag 7) var mitt pannben starkare än hennes.
Helikopterplatta fanns med jämna mellanrum i närheten av byarna och användes, tyvärr, mest för att hämta nödställda vandrare. De som blivit dåliga eller skadat sig och inte kunde ta sig ner för egen maskin. Helikopterplattan på basecamp användes även av turister som av olika anledningar inte kunde eller ville gå och istället betalade stora summor för att flyga in, kliva ur och ta lite bilder och sen flyga ner igen. Vi kallar det fusk.
Dag 8 var min värsta dag. Jag hade ont i knäna och varje steg, framförallt nedåt, kändes som knivar. Tårarna var inte långt borta den sista halvtimmen innan vi nådde en väg och kände att civilisationen var nära.
Lämnade Pokhara i morse med buss mot Kathmandu och kände redan innan jag åkte att jag fick för lite tid här. Vi får se om jag hinner tillbaka innan mina veckor i Nepal är slut för den här gången.
Kroppen är sliten men inte lika slut som jag trodde. Knäna har återhämtat sig förvånansvärt snabbt. Det är som att kroppen är byggd för sånt här, vem hade kunnat tro det?! =) Har snittat 23 000 steg de senaste 10 dagarna så nu är det dags att balansera genom 10 dagars stilla meditation i tystnad. En helt ny typ av utmaning som kommer tänja på både kropp och psyke. Med andra ord, radiotystnad till den 25 februari. Ta hand om er!
