Vipassana - himmel eller helvete?
Igår morse släpptes vi till slut ut från centret och kursen var över (halleluja!). Jag har otroligt svårt att smälta allt som har pågått de senaste 12 dagarna och jag tror att det är ännu svårare att beskriva det för någon annan men jag ska ge det ett försök.
Hanna tipsade innan jag åkte om att jag kunde spendera de tråkiga timmarna med att skriva blogginlägg i huvudet och jag har reviderat det här säkert 700 ggr under de senaste nästan två veckorna. De första dagarna tänkte jag att jag kunde se likheter med kollo men medan tiden gick insåg jag att det var INTE ALLS som kollo, snarare en blandning mellan ett drogavvänjningsprogram och ett fängelse. Keep reading, you will understand.
Den 14 februari (dag 0) registrerades vi ca 120 personer, fick en kort introduktion och sattes på tre bussar som tog oss upp till centret som ligger i utkanten av den norra delen av Kathmandu. Vi fick lämna ifrån oss allt! Pass, kort, pengar, dator, mobil, kamera, böcker, skrivblock, papper, pennor. Allt! Vi fick varsin lapp med ett nummer till vart vår säng var och vi lokaliserade dem och bäddade i ordning det vi kunde. Tjejer och killar är separerade under hela kursen och man får inte ha någon som helst kontakt med det motsatta könet för att undvika distraktioner. Ett otroligt heteronormativt tänk men det var ganska skönt på sitt sätt. En lättare "middag" som bestod av typ supersöt gröt och en kikärtsröra (som jag till slut faktiskt längtade efter) serverades innan själva kursen, och tystnaden, startade kl 18 med vår första försiktiga timme av meditation. Kl 21.30 var lights out och sen såg schemat ut såhär:
04.00 - Wake up bell
04.30 - 06.30 - Meditation
04.30 - 06.30 - Meditation
06.30 - 08.00 - Frukost och vila (jag slocknade på min hårda brits utan problem)
08.00 - 09.00 - Gruppmeditation tillsammans med assisterande lärare
09.00 - 11.00 - Meditation
11.00 - 13.00 - Lunch och vila (möjlighet att tvätta kläder, duscha el likn)
13.00 - 14.30 - Meditation
14.30 - 15.30 - Gruppmeditation tillsammans med assisterande lärare
15.30 - 17.00 - Meditation
17.00 - 18.00 - "Middag"
18.00 - 19.00 - Gruppmeditation tillsammans med assisterande lärare
19.00 - 20.30 - Föreläsning av läraren (som dog för 4 år sedan så en inspelad version från 1991)
20.30 - 21.00 - Gruppmeditation tillsammans med assisterande lärare
21.00 - 21.30 - Möjlighet att ställa frågor till assisterande lärare
21.30 - Lights out
Såhär såg det alltså ut i 10 dygn. Jag som annars skyr ljuset på kontoret även kl 8 på morgonen har alltså frivilligt (nåja) gått upp kl 4 varje morgon. Kl 4!! Jag är fortfarande helt slut, sover oftast inte supermycket men det här har varit extremt. Särskilt med tanke på att hjärnan har fått vad de kallade en djupgående operation under tiden.
Känner mig stolt över att jag inte gav upp och lämnade stället när det kändes som att allt var meningslöst (typ dag 3, dag 5, dag 7, dag 8..) och om någon ber mig beskriva mig själv med såna där klyshiga ord i framtiden (hela Karlsborg håller andan - ni behöver inte vara oroliga, jag längtar efter er!) tänker jag använda beslutsamhet eller målmedvetenhet utan att tveka det allra minsta!
Vipassana är den meditationsteknik som Buddha utvecklade för 2500 år sedan och den har enligt läraren bevarats i sin renaste form här. Vi började dock inte med det, vi behövde värma upp hjärnan och låta den bli lite mer fokuserad innan det var dags, utan vi började med en ren andningsövning. Har ni provat att bara observera era andetag in och ut i 35 timmar någon gång? Det har jag. Vansinnigt tråkigt! Det tog inte många sekunder innan min hjärna var igång och funderade på något helt annat, försökte fokusera om, hjärnan hoppade till något nytt, skakade på mig lite, hjärnan gjorde ett nytt skutt. Det var skitsvårt! Läraren kallade det "monkey mind" och beskrev det som att den greppar gren efter gren och bara fortsätter trots att man försöker tömma den och göra den stilla. Det blev enklare efter ett tag och gick att fokusera i flera minuter innan hjärnan försvann iväg men flera gånger insåg jag inte ens att jag hade börjat fundera på någonting, satt i säkert 10-15 minuter och funderade på hur jag behöver göra för att renovera klart i köket när jag kommer hem innan jag kom på mig själv och studsade tillbaka till att fokusera på andetagen igen. Och en annan aspekt av det hela. När man sitter 120 personer i samma rum, vet ni vad det inte är? Tyst! När jag gav upp fokus ett tag då och då försökte jag räkna antalet sekunder det gick mellan att någon nös, harklade, hostade, rapade, fes, snarkade (minst en person varje sittning) eller helt enkelt rörde på sig väldigt ljudligt. Jag kom till 11 sekunders tystnad EN gång! Snittet låg på 4-5 sekunder. Otroligt lätt att fokusera som ni förstår!
En suddig bild av insidan av Dhamma Hall där vi satt och mediterade (snodd från google för när jag skulle ta en bild sa en av volontärerna, som agerade regelpoliser, att det var förbjudet att ta bilder därinne så jag fick inte). Hitom pelaren satt kvinnorna och bortom pelaren satt männen. Där framme på de finare stolarna med ryggstöd, satt de assisterande lärarna.
När eftermiddagen dag 4 kom och vi faktiskt fick testa Vipassana kändes det nytt och spännande så jag behöll faktiskt engagemanget under hela sittningen fram till middagen. Målet är att koppla samman det medvetna med det undermedvetna och det genom att känna av hur olika delar av kroppen känns just nu, utan att försöka förändra det utan bara observera hur känslan förändras. De pratade om flöden av vibrationer som ständigt finns där men vi är inte aktivt medvetna om det. Till en början tyckte jag det lät lätt befängt. Det är klart att man börjar känna vibrationer i kroppen om man sover för lite och dessutom får mindre mat än vanligt under flera dagar liksom.. men det tog inte så lång tid innan jag förstod vad de menade och faktiskt kände alla möjliga känslor. Det var rätt coolt att uppleva hur hjärnan fokuserade och blev väldigt skarp även om kroppen fortfarande protesterade vilt mot allt stillasittande.
3 gånger per dag under gruppmeditationerna (vi satt i grupp mest hela tiden men vissa gånger fick vi gå tillbaka till våra rum och meditera i våra sängar om vi ville, det ville man!) var vi tvungna att sitta helt stilla utan att röra oss. Vi fick inte lämna salen eller öppna ögonen överhuvudtaget under en timme åt gången. Det var SVÅRT! En extrem kontrast mot veckan innan när jag spenderade TIMMAR med att vandra upp och ner för berg..
Ett urval av positioner som utövades under dagarna. Varje timme meditation (och oräkneliga gånger under timmarnas gång) började med avsikten att sitta stilla i "rätt" position tills klockan ringde. Det var helt omöjligt! Höll ut 50 minuter en gång men seriöst, AJ!
Insåg typ dag 5 att jag inte hade en aning om vilken dag det var i verkligheten längre och att världen faktiskt fortfarande snurrade utanför våra stängsel. Det var verkligen en bubbla helt isolerad från omvärlden. Efter det kändes det viktigt att räkna på vilket datum det var och hålla koll på vilken veckodag det var varje morgon när jag vaknade. Kanske för att vara medveten om att världen fortfarande fanns kvar därute och att den väntade på mig. Jag förstår verkligen att människor som blir inlåsta, och särskilt de som blir inlåsta i isoleringsceller, tappar uppfattningen om tid och rum och kan ha svårt att anpassa sig till livet utanför igen när det är dags. Vi var bara inlåsta i 10 dagar, tänk er att vara inlåst i flera år? Fruktansvärt!
Gården där vi kunde ta väldigt korta promenader, där de flesta av oss bara rätt och slätt låg på marken på en tunn madrass och vilade ryggen eller stretchade försiktigt mellan passen.
Här satt vi efter middagen och tittade på solnedgången, det kan ha varit den bästa stunden på hela dagen!
Skyltar som denna satt överallt och begränsade vart vi fick ta vägen. Det kändes triumferande att passera allihop när vi äntligen fick röra oss upp och ut.
På förmiddagen dag 10 fick vi bryta tystnaden för att så smått vänja oss vid andra människor igen. Det var en otroligt märklig upplevelse efter att ha spenderat så många timmar i mitt eget huvud! Jag tappade ord och kom av mig mitt i meningar ett tag i början men efter ett par timmar kändes det som att jag var någorlunda tillbaka. Också en väldigt märklig upplevelse att börja prata med alla de där människorna som jag bara hade observerat under 10 dygn! Sovit bredvid, ätit bredvid, suttit tillsammans med på ca en halvmeters avstånd under så många timmar och inte veta ett skvatt om vilka de var eller hur deras upplevelse hade varit. Frihetskänslan var total och skratten flödade. Det var lycka.
De här dagarna har verkligen prövat mitt tålamod till en gräns jag inte visste att jag hade. Det var länge sen jag hade så tråkigt under så långa perioder men jag känner ett ny slags lugn i kroppen och jag tror absolut att min hjärna har mått bra av att få en paus (även om jag kände att den kanske var lite väl lång).
På förmiddagen innan jag åkte pratade jag med Hanna som sa att jag kunde se det som en semester från omvärlden och jag tyckte att det lät som en otroligt bra idé. Men vet ni? Jag saknade omvärlden. Jag saknade ljud, normal mänsklig kontakt, penna och papper. Jag saknade att kunna bestämma själv vad jag ville äta och dricka. Jag hör hemma i omvärlden and now I'm back to stay!
