bucketlistlife.blogg.se

What would you do, if you weren't afraid?

Första dagarna i skolan

Publicerad 2018-01-19 16:57:59 i Allmänt,

Måndag morgon och vi stod redo med barnen kl 06.45 för att vara säkra på att inte missa bussen. När klockan var 07.50 ringde jag Jessica och berättade att bussen inte hade kommit och hon och Jerry slängde sig i bilarna för att åka och hämta oss. Lätt nervösa men ack så fina barn i sina skoluniformer och det var så märkligt att det var full aktivitet på skolgården när vi kom fram eftersom vi haft skolan för oss själva en hel vecka redan. Linnea och Jessica hade varnat oss att det kunde vara lite extra kaosigt den första dagen eftersom det var många nya elever och några nya lärare och alla var lite ringrostiga efter ett långt lov. Barnen här har sitt "sommarlov" över jul eftersom de behövs hemma för att hjälpa till med fälten när allt ska planteras nu när regnsäsongen har dragit igång.
 
Morgonsamling första dagen och "vår" Anethi ledde både med ordning och sång. Både jag och Ellen stod med tårar i ögonen, tänk att man kan fästa sig så snabbt.
 
Alla barn i skolan har en fadder som hjälper till att betala skoluniform och annat som behövs för deras skolgång. CCY behöver 15 nya faddrar nu för de nya barn som började kindergarden i måndags så känner man sig manad är man varmt välkommen att besöka deras hemsida för att läsa mer om organisationen och om barnen. 
 
Det är fyra klasser totalt, alla elever som börjar börjar i förskolan och eftersom skolan har funnits i fyra år nu så består CCY Liberty school hittills av kindergarden till tredje klass som är de elever som är äldst. Varje läsår avslutas med ett prov som visar om barnen har lärt sig tillräckligt för att gå vidare till nästa klass eller om de behöver gå ett år till. Vi kommer fortsätta att måla nya klassrum som ska invigas nästa läsår då treorna går upp i fjärde klass och det kommer finnas totalt 6 klasser på skolan plus ett klassrum som ska användas som aktivitetsrum. Utöver det finns en kontorsbyggnad och en köksbyggnad som är formad som en oktagon där kökspersonalen eldar hela dagarna och lagar två mål mat till barnen. De får frukost som består av ugi (en slags majsvälling) och sedan lunch (vanligtvis ris, pasta, potatis eller ugali med bönor och kålsallad). För vissa av barnen är det den enda maten de äter under en dag och det kändes riktigt risigt att äta av maten själv när barnen köade upp för att få mer och det tog slut..
 
Lunch, potatis. Det är otroligt mycket kolhydrater i kosten men man vänjer sig. Tycker att ris och bönor är otroligt gott för tillfället och det tillför ju protein i alla fall vilket vi uppskattar.
 
Barnen på barnhemmet får tre mål om dagen när de är där och ett extra mål när de är i skolan (men de går också 15 km om dagen i snitt så det behövs!) så jag förstår om det finns de som tycker att de föräldralösa barnen har det bättre än de som bor hemma.
 
I tisdags, också min födelsedag, gick vi hem med barnen på eftermiddagen och det var en hel upplevelse i sig. Det är som sagt ca 7 km från skolan till barnhemmet och det är ett gäng barn till som går i skolan som bor i Buma som följde med på samma väg. Det tog ca 2,5 timme att gå och det fick oss att inse att barnen tycker inte att det är så jobbigt som vi tänkte oss att de skulle tycka att gå till och från skolan. För dem är själva resan målet och de har väldigt roligt längs vägen. De hittade saker att stoppa i munnen var 20e meter, utmanade oss på springtävlingar (jag gjorde även en kullerbytta i väggrenen) och jagade varandra med stora läskiga djur de hittade. Det spelar inte så stor roll hur lång tid det tar utan det är vad man gör det till och det kan vara rätt skönt när man inte har bråttom till något.
 
Getrida bar stundtals sin ryggsäck på huvudet och de är stjärnor på att bära allt möjligt på samma sätt. Jag har provat vattendunkarna de bär från brunnen men mitt huvud känns som att det ska spricka!
Man kan inte säga annat än att det är vackert och bortsett från ormarna så finns här inget farligt. Ja motorcyklar och daladala (bussarna) då men inget utöver det.
Den här jagade barnen Ellen med en stund och till slut tyckte vi att den hade lidit nog så den fick lifta på min arm en stund innan jag släppte ner den i diket och bad barnen låta bli den. Jag tror att de lyssnade trots mina knappa swahilikunskaper.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela