bucketlistlife.blogg.se

What would you do, if you weren't afraid?

Nya Zeeland - I'm home

Publicerad 2018-03-29 14:28:33 i Allmänt, Nya Zeeland, Resa, Trekking,

Lagom tröttmössor var vi efter 6+3 timmars flygning från Bali via Sydney när vi landade in i Christchurch på Nya Zeelands sydö i lördags eftermiddag. Tidsskillnaden var min längsta sen jag åkte hemifrån och vi var allmänt förvirrade. Trots det tog vi oss igenom alla kontroller (kan ha ljugit lite för tullen ang nån korall och snäcka i packningen men jag lovar på heder och samvete att inte packa upp något och sprida elaka bakterier innan jag åker vidare) och lyckades hyra en bil. Eventuellt inte vårt bästa beslut efter en lång resa och rätt lite sömn men ca 7 timmar efter att vi lämnade parkeringen var vi framme på vårt AirBnB (bokades på flygplatsens wifi medan vi letade hyrbil, kontrasten mot förra resan i smidighet är ENORM)  i Queenstown och kunde däcka för natten. Maja sa att hon var glad att jag körde i slutet för hon hade inte orkat och jag tror att jag gick på rent adrenalin av lyckan att vara tillbaka. När jag klev av planet och insåg att jag faktiskt var framme så började kolsyran i kroppen och den har ärligt talat inte lagt sig än. Det är något speciellt med det här landet, eller så är det något speciellt med mig när jag är här. En kärlek som är svår att förklara men jag ska göra mitt bästa för att visa varför just det här stället på andra sidan jorden (bokstavligt talat) har stulit mitt hjärta.

De första dagarna här har vi utforskat Queenstown och närområdet. Vi har vandrat upp på berget (budgetalternativet mot den dyra gondolen och vi fick dessutom 132 våningar i benen), besökt Glenorchy och Te Anau, ätit på Fergburger och ätit homemade pie (ett måste på NZ). Vi bodde ett par nätter på AirBnB men passade även på att bo på Base Discovery Lodge där jag spenderade 2 veckor sist jag var här. Jag var en sväng på World Bar och drack drink i tekanna igen. Tyvärr brann originalbaren ned 2013 så det var inte alls samma sak, men drinken var god och det är fortfarande en kul grej.

Efter några dagar var det dags att säga farväl till Queenstown för den här gången, men tro inte att det blir den sista, och köra vidare norrut. Vi har ett helt land att upptäcka och bara ett par veckor på oss. Wanaka var nästa stopp och bara på vägen dit stannade vi flera gånger pga att naturen är så magisk och förunderlig att det är svårt att ta in. Det känns liksom orättvist att den som kör måste koncentrera sig på vägen men det är en förutsättning för att vi inte ska hamna i diket. Särskilt eftersom vi båda var noviser på att köra bil på vänster sida. Jag kan känna att det var en riktigt bra idé att planera in 4 efterföljande länder som samtliga har vänstertrafik för att vänja mig (som om det var något jag tänkte på i förväg, eh nej) och det hjälpte att köra moped på Bali men att köra bil är helt annorlunda. Vet inte hur många gånger jag har slagit handen i dörren när jag försöker växla (vi har en automat som tur är) eller hur många gånger vi har dragit igång vindrutetorkarna nu istället för blinkers.

Vi stannade vid en utsiktsplats för att gå ner och känna lite på vattnet. Bilderna är tagna med ca 2 minuters mellanrum. Vi hann andas några andetag på stranden innan en hord av barn kom springande på båda sidor om mig och fyllde stranden med skratt och skrik medan de trillade över varandra i ivern att slänga stenar i vattnet.

I Wanaka åt vi god lunch med strandutsikt och tog massor med bilder på #thatwanakatree. Sen gick jag på bio. Biografen i Wanaka är speciell. Salongen är full med stora soffor (såna man har i vardagsrummet) och varje film har en paus i mitten som när man går på teater. När filmen slocknar och man tar sig ut i gången slår doften av nybakta kakor emot en och biografen har även fullständiga rättigheter vilket innebar att det fanns möjlighet att köpa både kakor och vin som man fick ta med tillbaka in i salongen. Pausen är inte tidsbestämd utan personalen ser till att alla besökare har möjlighet att handla det de vill och även gå på toa innan de startar filmen igen. Konceptet i sig är briljant och det skadade inte att filmen var helt fantastisk, har du inte sett The Greatest Showman så gör det! När jag lämnade biografen kändes som att jag gick på moln.


På väg till vårt boende för natten var vi båda två osäkra på vart vi var på väg eftersom det kändes som att vi körde i fullständig ödemark. Huset har nr 170 men det beror inte på att det finns 170 hus är utan är en beskrivning av hur långt huset ligger (1,7 km) från närmsta större väg. Det hjälper utryckningsfordon att hitta hus som ligger långt ut på landet lättare, ett smart system i ett land där befolkningen får överträffar befolkningen människor med ca 6:1. Fåren ja, så många får vi har sett på bara några få dagar i bilen! Det känns som att varenda kulle är täckt med små ulliga tussar och vi har sett både vita, svart/vita och grådammiga. Jag har utlovat selfies med lamor lite senare under resan men jag ska tamigtusan se till att få en med ett får också! Stugan vi bor i är enorm, vi har varsitt sovrum, ett stort kök, ett vardagsrum och en stor toalett med tvättmaskin (LYXIGT!). Den är jättemysig och ägarna är hur trevliga som helst så när vi insåg att vi kunde stanna en extra natt om vi möblerade om i våra planer lite var vi inte sena att bestämma oss. En film senare, med lite middag (havregrynsgröt) i magen, slocknade vi och sov djupt i tystnaden.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela