Chornobyl
Tidig uppstigning, något vilse på den enorma stationen innan vi listade ut att McDonald's låg på båda sidor och att vi bara behövde gå över till andra sidan för att möta vår minibuss. Hanterade en mindre stöldliga som blev sura när vi insåg vad de höll på med och såg till att de inte kunde komma åt våra väskor.
Själva resan var lång och jag var både trött och illamående. Det hjälpte inte direkt att vi fick se en informationsfilm på vägen som var ganska lång och som på knagglig engelska berättade om händelserna före, under och efter haveriet. Väldigt intressant men jag är glad att jag har mina åksjukeband vid såna tillfällen (hur mycket placebo det än må vara fungerar de!)
Vi körde igenom passkontroller och fick visa våra biljetter flera gånger. De är noga med säkerheten. Trots det eller kanske just därför finns det människor som gjort det till någon slags sport att undvika alla kontroller och ta sig in för att utforska området på egen hand. Utrustade med geigermätare som var våra ständigt tjutande följeslagare under dagen hade jag aldrig kommit på något så idiotiskt.
Här började magen knyta sig ordentligt. En förskola där barnens leksaker låg kvar spridda både inomhus och utomhus, där taket hade murknat och sängarna stod där som övergivna stålskelett.
Ju närmare kärnan och reaktorerna vi kom desto värre kändes det. Vi hade med oss matsäck eftersom vi hade blivit tillsagda att det var en lång dag men ingen av oss var särskilt sugna på mat. Det hade egentligen inte med själva radioaktiviteten att göra, den kände vi inte av. Däremot var det just känslan av att ha blivit placerade i ett samhälle där något fruktansvärt hade hänt, där tiden hade stannat, precis som om den riktiga världen inte ens fanns kvar utanför längre. Det var tungt.
Nöjesfältet i Pripyat som inte ens hann öppna innan det övergavs, där karusellen aldrig fick snurra.
Mitt inne i smeten på ett gäng plankor uppspikade som en anslagstavla hänger dessa bilder. Bilder på personer som i princip ingen någonsin ser eller kan hedra. Ett otroligt märkligt arrangemang - alltifrån de lagom blöta sidorna i plastfickor upphängda med olikfärgade nålar till ängeln som någon har hängt upp bredvid och som till 99,9% bestod av tyll.
Vädret gjorde definitivt sitt för att sätta stämningen. Det var och är svårt att föreställa sig en blå himmel och sol över dystopin som numera är Pripyat men som en gång var en framtidsstad som övriga Sovjet skulle se upp till.
Det är något särskilt med skyltar som varnar för radioaktivitet. Här vid den ENORMA radarn (Duga) som inte längre heller används och därför står där, 150 meter hög och operativ ända till Sovjetunionens fall.
Varken jag eller Hanna var sugna på att prova.
Dagen avslutades genom två strålningskontroller (vi blev godkända och fick lämna området) medan vi sakta återvände till världen där det lyste i fönstren och människor befann sig utomhus på gatorna. Det var en surrealistisk dag, jag är glad att vi åkte men jag känner inget behov av att åka dit igen.
Min sista dag i Kiev spenderades med ytterligare promenader, julshopping och chokladfika.
Varm choklad på handgjord choklad från Lviv.
Vi hittade en exemplariskt galen julgran till Hanna som hon kunde inreda lägenheten med (dekorerad med julkula från Tjernobyl) och hann äta middag innan min taxi kom och jag åkte till flygplatsen.
